Sardinien – frestande som det är att visa bilder från solstolen, med mina fötter mot havet men ett löfte är ett löfte!
På stranden har de italienska mammorna bikinisar som sitter jättehögt i rumpan, en Antonio Banderas look-a-like plaskar runt i vattnet och ropar ”amore, amore” till sin fru, antagligen för att locka ut henne i vattnet men hon låter sig inte övertalas.

Som andra turister äter vi meterlånga pizzor, glass och pasta i långa banor, serverade av smalhöftade servitörer som ser ut som de var med i ett pojkband för 20 år sedan.
Skandinaviska barn slokar på uteserveringarna som påsknejlikor, deras föräldrar har utan förvarning eller övning anammat en kontinental livstil där man äter middag sent på kvällen.

I matbutiken finns en man vars jobb är att väga och märka frukt och grönsaker som du har plockat till dig. Att han hatar sitt jobb, eller kanske bara hatar kunderna märks i sättet han rycker påsen från händerna på dig och dänger påsen med dina kärleksfullt utvalda nektariner i vågskålen.
Vi köpte tortellini som satt ihop som en liten frimärkskarta, och idag testar vi gnocchi fyllda med mozzarella och tomat, som en sardinsk kroppkaka.

Som vanligt kommer tanken ”jag skall lära mig italienska i höst” men det kommer ju inte att ske, men italienska och mat, det vore något! Vem är på att vi startar en studiecirkel i höst, hittar en italiensk kock och lär oss både och?