Aperol! För några somrar sedan så upptäckte vi att alla på uteserveringen där vi var drack något knalligt orange, självlysande, något som såg ut som om det borde ha en varning om ”toxic waste” på sig, något som såg ut som att det var gjort av bär plockade strax utanför Tjernobyl eller som något man skulle kunna sanera oljespill med.

-En sådan skall vi ha, utbrast jag och svärmor (jo, för sådan fin männscha är jag ser du, att jag semestrar med mina svärföräldrar… eller, jag kanske är mer på än dem, men ja ja…) och kärleken till Aperol, högt och lågt, var född.
Döm av min förvåning när jag sedan får en göteborgsk Aperol Spritz, som ser ut som ett blekt urinprov i jämförelse med dess italienska kusiner. Och nej, detta är ingen engångsföreteelse, så här ser de ut, eller ännu blekare.

Så precis som de gamla urinstickorna där du kan kolla äggvita, eller om du är är gravid, så får du här en bild att klippa ut, ha i plånboken under sommaren och jämföra både Aperol och urin med:
1) har din aperol färgen som en Götelabårrjare, klaga, dra fram bilden och kräv en ”Pisa” allra minst!
2) har ditt urin färgen som ”Montemagno” så inga fler aperol för dig på ett tag utan fyll på med mera vatten hjärtat!

Se där, en liten semesterhjälp!!
Vill ni tacka mig för tipset? Jo men visst, skriv gärna in och tacka mig på ett vykort där ni har ritat er finaste Aperol-drink, hajk på er alla.