Just nu är jag beroende av rädisor, tuggar i mig ett knippe doppade i lite flingsalt i samma takt som andra äter smågotta. Eftersom storebror ser mig (Hej #BigBrother) eller kanske hör mitt knaprande så har det börjat dyka upp recept på ugnsbakade rädisor i mitt sociala flöde och lättlurad som man är så testar man.

Alla recept som dök upp, från olika sidor och kockar, var dock jättelika – helt identiska, samma receptDNA om man säger så. Redan där borde ju varningsklockan ha ringt! När recept är för lika så betyder det oftast att ingen har provat utan bara kopierat av varandra.

Sagt och gjort; jag följde recepten som mestadels var ”köp rädisor, tvätta rädisor, dela rädisor, kläm på lite citronjos, flingsalt och olivolja. Rosta i ugnen i 15 minuter”.

Om man säger så här, de var ju väldigt vackra att se på, som små juveler gjorda av winegum. MEN smaken… nja.
– ”Det smakar som något”, var den vanligaste kommentaren, och vad det ”något” var, var det ingen som kom på men inte var det något som man hade längtat efter att äta. Helt onödigt i min bok. Nä, då är det enklare att fortsätta tugga i sig råa, direkt i en sallad, med lite flingsalt eller om man vill vara märkvärdig med kokt färskpotatis och lite brynt smör. Lite på mig.

Sedan kan man tydligen ha blasten i en sallad. Man kan också använda maskrosblad. Smakar samma.

Är ni sugna på att samlas i smågrupper för att diskutera och komma på motargument så varsågoda, jag ändrar mig icke.