Aperol! För några somrar sedan i Italien så upptäckte vi att alla andra på uteserveringen drack något knalligt orange, självlysande nästan! Något som såg ut som om det borde komma med en varning om ”toxic waste”, en drink som såg ut som om den var gjord på bär plockade strax utanför Tjernobyl eller kanske något man skulle kunna sanera oljespill med.

-En sådan skall vi ha, utbrast jag och svärmor (jo, för sådan fin männscha är jag att semestrar med mina svärföräldrar… eller, jag kanske tycker att det är en bättre idé än vad de gör, men ja ja…) och kärleken till Aperol, högt och lågt, var född.
Döm av min förvåning när jag tillbaka i sverige får en göteborgsk Aperol Spritz, som ser ut som ett blekt urinprov i jämförelse med sina italienska kusiner. Och nej, detta är ingen engångsföreteelse, så här ser de ut, eller ännu blekare.

Så precis som de gamla urinstickorna där du kan kolla äggvita, eller om du är är gravid, så får du här en bild att klippa ut, ha i plånboken i sommar som du kan jämföra både Aperol och urin med:
1) har din aperol färgen som en Götelabårrjare, klaga, dra fram bilden och kräv en ”Pisa” allra minst!
2) har ditt urin färgen som ”Montemagno” så blir det inga fler aperol för dig på ett tag utan satsa på varannan vatten, hjärtat!

Se där, en liten semesterhjälp!!
Vill ni tacka mig för tipset? Jo men visst, skriv gärna in och tacka mig på ett vykort där ni har ritat er finaste Aperol-drink, hajk på er alla.

(inlägget är en repris från 2015 på allmän begäran av Aperol-drickande vänner)